Nej, vi ska aldrig glömma. De är viktigt att vi hela tiden minns och uppmärksammar förintelsen. Jag blir trött varje gång någon säger att det ”tjatas” om förintelsen och andra världskriget, att det blir för mycket. Men det kan aldrig bli för mycket. Det går inte att tjata om förintelsen. Vi måste älta det för all framtid för att förstå vilka fruktansvärda konsekvenser människors handlingar kan få när de går som längst just för att förhindra att liknande saker ska kunna ske i framtiden.

Samtidigt som vi också måste inse att antisemitism inte var något som nazisterna kom på och att folkmord inte dog ut i och med förintelsen. Det har ju skett fruktansvärda folkmord efter 1945. Kambodja,  forna Jugoslavien och Rwanda är bara tre exempel. Därför är det så viktigt att vi talar om detta. Vi ska aldrig glömma.

Det är ändå tråkigt att Lars Ohly inte har lyckats bättre eftersom jag tycker att han varit en bra partiledare. Han har vågat stå för en vänsterpolitik och inte försökt vara med och slagits om mittenpositionen. Det har dock kostat mycket, både för Ohly själv och för partiet. Samtidigt har det varit okej från etablissemangets håll att behandla Lars Ohly och vänsterpartiet precis som man vill. Man har fått kasta hur mycket skit som helst, utan att det varit något konstigt med det. Ungefär som man på samma sätt har behandlat Mona Sahlin under hennes period som partiledare för Socialdemokraterna.

Vänsterpartiet har dock inte råd att tappa mycket mer av väljarstödet. Synen på Lars Ohly som något osäkert och lite farligt, ett kommunistspöke, har tydligen rotat sig djup i den svenska väljarkåren. Partiet behöver möjligen en viss förnyelse. Det betyder dock inte att partiet ska anpassa sig och dra sig åt mitten. Den tydliga socialistiska och feministiska agendan måste finnas kvar. Svensk politik behöver en tydlig vänster, en riktigt vänster, som på ett äkta sätt kämpar för jämlikhet och jämställdhet.

Men ett nytt ledarskap skulle nog kunna ge mer dynamik åt partiet. Nya människor med nya visioner. Jonas Sjöstedt tycker jag skulle passa väldigt bra. Han är tydligen en person som går hem hos väljarna. 2004 var han den Europaparlamentariker som fick flest kryss. Han fick fler kryss i Västerbotten i fjolårets val än vad Lars Ohly fick i Stockholm. Men han verkar inte bara vara en trevlig person, utan jag uppfattar honom också som en väldigt seriös och passionerad politiker som driver viktiga frågor. Han är också väldigt skicklig att föra fram detta på ett bra sätt.

Tanken på att ha ett delat ledarskap är dock något jag inte ställer mig främmande till. I miljöpartiet har ju detta system varit väldigt lyckat. Jonas Sjöstedt tillsammans med Josefine Brink tror jag skulle kunna bli ett politiskt radarpar. De har väldigt olika framtoningar. Jonas lugn och Josefine mer energisk och med temprament. Jag tror de skulle komplettera varandra väldigt bra. De skulle stå för samma politik, men kunna locka olika typer av väljare.

Det är problematiskt att Jonas Sjöstedt har sagt att han endast är villig att kandidera till partiledarposten om Lars Ohly säger att han inte gör det på nästa års kongress. Jag tror att Vänsterpartiet skulle må bra av att ha någon eller några nu utmanade den nuvarande ledningen. Det skulle skapa diskussion om politiken och också stärka den eller de som blir valdas mandat. Jag ser det något problematiskt att Lars Ohly nu så stenhårt håller sig kvar vid partiledarposten, vilka jag tror kan komma att straffa honom i längden. Istället borde han vara mer ödmjuk och vara öppen i diskussionen kring partiets framtid. Att andra är villiga att ta över borde Lars Ohly dels se som att det fortfarande finns gott om kraft inom partiet och något som triggar honom att övertyga partiet att han bör leda det vidare.

Vänsterpartiet måste fortsätta att vara det partiet som främst står upp för en stark välfärd. Att vara de som bäst kan visa på hur den borgliga regeringen avrustar just denna välfärd. Partiet ska inte gå mot mitten utan fortsätta betona att man är vänster i tider när ingen annan tycks våga vara det. Man ska strunta i att vissa vill beteckna det som ”omodernt”. Ett annat samhälle är möjligt som bygger på rättvisa och jämlikhet. Det blir den nya partiledningens stora utmaning att förmedla på ett bra och engagerande sätt till väljarkåren.

Den israeliska självbilden tycks inte förändras. Istället slår man sig som vanligt för bröstet och anser sig ha rätten att i stort sett göra vad man vill. Försvaret handlar hela tiden om den israeliska statens utsatthet. Den här självbilden är inget som dock gynnar fredsprocessen. Israel behöver bli mer ödmjuka och vara öppna gentemot omvärldens kritik. En FN-utredning har tidigare kommit fram en helt annan uppfattning och fördömt det israeliska agerandet.

Israel är inte det enda problemet i Mellanösternproblematiken, men allt handlar om jämlikhet. Israel måste tona ner sin egen självbild och ta till sig av den kritik som förs fram emot dem. Det funkar inte att en stat tror sig kunna agera hur den vill i egen intressen och strunta i internationell lagstiftning. Problemet är att omvärlden inte agerar mot en stat som beter sig på det sättet. Man måste sätta press med olika former av sanktioner.

Det positiva med den israeliska rapporten är att den föreslår att Israel bör undersöka den medicinska situationen i Gaza. Det är bra att Israel visar att man bryr sig lite i alla fall, även om det bästa vore om Israel befolkningen i Gaza i självständighet.

Men varför kräver ingen Carl Bildts avgång. Vad jag har förstått så han lika insyltad i det hela. Bildt har dock alltid haft en märklig förmåga att hålla sig kvar trots att har hamnat i blåsväder. Det har gällt att Lundin Oil misstänkts för brott mot folkrätten i Sudan där Bildt varit styrelseledamot och Gazprom som bygger gasledningen genom Östersjön där Bildt haft aktieintressen. Men Bildt har alltid väldigt enkelt lyckats skaka av sig kritiken. Antagligen har man inte gått tillräckligt hårt mot honom. Respekten tycks vara allt för stort.

Både Bildt och Billström bör självklart avgå. Det här bör påverka hela regerings trovärdighet om man för en politik utåt, men sedan för en totalt annan bakom stängda dörrar. Tyvärr kommer det väl blåsa över lika snabbt som allt annat gör för den här regeringen. Det är alltid lika ledsamt att konstatera.

Självklart är detta en stor skandal och något som absolut inte får hända. Reaktionerna på avslöjandet är också inte oväntade. Debatt gjorde en undersökning på sin hemsida inför programmet i torsdags och resultaten av den visade att varann svensk vill veta om det bor en pedofil i ens närområde. Övergrepp mot barn är antagligen det som vi ser som den mest vidriga handling en människa kan utföra, därför är det inget konstigt att reaktionerna drivs mycket av starka känslor, vilket jag har full förståelse för.

Men samtidigt måste vi sansa diskussionen och försöka se konstruktivt på hur vi kan göra det bästa av situationen. Frågan som har väckts efter Uppdrags Gransknings reportage är om pedofili överhuvudtaget går att bota, vilket också diskuterades i Debatt. Utan att vara direkt insatt i ämnet så har jag tidigare hört att den generella uppfattningen är att pedofili inte kan botas, men med rätt behandling går det att lära sig att hantera den läggning man har och inte begå övergrepp. Självklart är detta något som är mycket komplext och något som hela tiden måste följas upp. Men samtidigt menar jag att det är den vägen vi måste gå. Känslan i Debatt var att vi var på väg mot ett annat håll.

I programmet medverkade bland annat en man som startat en hemsida där han lägger upp adresser till personers som dömts för övergrepp mot barn. Tanken är att man då ska kunna se om några av dessa bor i ens eget närområde. Idén om ett så kallat pedofilregister är inget nytt. Bland annat så driver Sverigedemokraterna att ett sådant bör införas. I programmet fanns också en kvinna som var inne på samma linje. Men ett sådant register går inte ihop med ett demokratiskts rättsväsende. Erfarenheter från andra länder visar också att det inte har fungerat speciellt bra. Vårt rättssystem utgår från principen att den som avtjänat sitt straff ska ha samma rättigheter som alla andra, att man ska kunna börja om från början och att samhället ska stötta dessa personer att klara av det. Risken med att om vi upprättar olika register med personer som varit dömda för brott är att stigmatiseringen som redan är stark, blir ännu större, de blir aldrig riktigt fria från de handlingar de tidigare begått. Det finns också stora risker att människor i känsloaffekt när något händer tar lagen i egna händer. Dessutom kommer troligen misstankarna automatiskt riktas mot dessa personer så fort något hemskt händer i dess närområde.

Nej, det liberala samhället kan inte falla ner på hämdnivå där hårda straff är den enda vägen. Jag tycker detta mest är ett uttryck för att vi börjar ge upp. Vi är inte beredda att satsa de resurser och lägga den tid som det tar för att återanpassa människor till samhället. Men vi måste utgå från att alla är människor, pedofiler och andra som begår grova brott också är människor. Det är handlingarna som är det förkastliga och som gör att samhället ska ingripa mot dessa individer. Men inte för att göra dessa till eviga demoner utan agera för att få de tillbaka som fungerade samhällsinvånare.

Det är viktigt att komma ihåg att det som Uppdrag Granskning avslöjade handlade om en person som begick övergrepp på sina permissioner, han hade inte sätts på fri fot. Detta ska självklart inte få hända. Om en person fortfarande anses behöva vara frihetsberövad så har samhället fortfarande ett ansvar att skydda övriga invånare mot den personen. Men som sagt så måste vi lägga resurserna på att återanpassningen ska bli så lyckad som det bara går. Det tjänar vi alla på och det är så vi bäst skyddar våra barn. Inte genom hårdare tag och att döma människor för livet.

Jägare som vars jaktlust tenderar till sadism gav sig ut och sköt varg efter varg på väldigt kort tid. Ett av de tyngsta argumenten för jakten från regeringshåll var att man inte ville komma åt inaveln som finns i vargstammen. Problemet var att alla vargarna var friska. Man försökte inte ens ha någon urskiljning vilka djur som i så fall behövdes skjuta. Jägarna fick gå ut och skjuta de vargar de ville.

Nej, vargjakten handlar från regeringens sida om populism. Man vet att det finns ett stort vargförakt främst på landsbygden. De inskränkta åsikterna väljer regeringen att falla för och tillåter så kallad licensjakt som snarare blev en brutal jakt av sadistiska jägare. Återigen har den borgliga regeringen visat brist på ansvarstagande.

Istället bör vi fråga oss vem som egentligen inskränker sig på vems område. Det är ju faktiskt vi människor som givit oss in på vargens mark. Men som vanligt vinner då någon slags socialdarwinism och vi tror att vi har rätt skjuta det som hotar våra intressen. Tjuvjakten på varg ökade dessutom under förra året. Vargen har ju alltid varit hatad. Det räcker jag se hur det ser ut i gamla sagor. Detta är något som man från politiskt håll borde försöka förändra istället för att falla i populistiskt fjäskande.

Det främsta argumentet mot ett tillbakadragande av brukar vara att då kommer talibanerna att på nytt ta makten. Att de då skulle återskapa det skräckvälde som existerade innan och som framförallt förtryckte kvinnor och som förvägrade flickor från att gå i skolan. Självklart finns hotet från talibanerna ständigt närvarande. Men att tro att man kan döda varenda taliban innan operationen är slutförd är en naiv och enkel analys. Dessutom är det totalt destruktivt.

Att talibanerna skulle ta makten och återinföra sitt skräckvälde vore förödande. Men hur ska vi då nå säkerhet och stabilitet i Afghanistan? Hur ska demokratin bli hållbar? Att försöka bomba bort problemen går inte. Talibanerna stärks snarare av den internationella militära närvaron. Vad som krävs är en diplomatisk lösning. Och troligen kommer det inte gå att ställa talibanerna helt utanför diskussionerna. Det finns mer moderata grupper av talibaner som är nödvändigt att förhandla med. Detta har redan dessutom diskuterats.

Problemet med den svenska regeringens resonemang är att man inte har någon rimlig strategi för fortsättningen i Afghanistan. Kabulkonferensen kom fram till att de afghanska styrkorna bör ha tagit över ansvaret över säkerheten senast 2014. Samma linje tycks USA var inne på. Men den svenska regeringen håller en militärblå linje där vi tydligen teoretiskt skulle kunna vara kvar i hundra år till om det så skulle behövas.

Det är uppenbart att kriget i Afghanistan är kontraproduktivt och att det inte finns en militär lösning på konflikten. Vi måste hitta en annan väg att gå för så här kan det inte fortsätta. Nu behövs alla konstruktiva krafter man kan tänka sig för det handlar om mycket utsatta människors framtid. Afghanistan behöver en chans att sköta sitt eget land och behöver också ett nytt styre över landet. Karzairegeringen är korrupt och fuskade till sig segern i det senaste valet. Korruptionsproblemet finns även bland parlamentariker och polis. Ett sådant styre kan inte det internationella samfundet fortsätta att stödja.

Sverige bör inte heller delta i en NATO-ledd operation. Vi ska dra oss tillbaka för att tydligt visa vår ståndpunkt, men vi ska också verka för att fler länder ska dra sig tillbaka. Men flera länder har ju redan börjat tänka i de banorna. Men biståndet ska självklart finnas kvar och byggas ut. Vi ska hjälpa Afghanistan att bygga en bra skola och sjukvård. Det här landet har allt för länge varit bortglömt av omvärlden. Nu gäller det att hitta en strategi för hållbar demokrati och fred. Detta görs inte med militär hjälp.

Oavsett hur den närmaste framtiden kommer arta sig så gav valresultatet en tydlig bild av vad Sverige har blivit. Högervindarna verkar ha stannat och drar nu hårdare en någonsin. Att vi får in ett klart främlingsfientligt parti med rötter i den nazistiska rörelsen är bara att beklaga. Ett parti som har fört en klappjakt på muslimer i Sverige och som menar att invandringen har fört med sig gruppvåldtäkter till vårt land. De har pratat om att invandringen till Sverige ska minska med 90 %. Själva påstår de sig inte vara rasister, men politiken talar för sig själv. Nu gäller det att de andra partierna inser att man tillsammans måste mobilsera för att motverka att de mörka krafterna som nu knaprar åt sig mer och mer av den politiska makten. Mardrömscenariot är att Sverige går samma väg som Danmark. Där har Dansk folkeparti satt den politiska dagordningen och de andra partierna istället för att motverka detta, apat efter och på det sättet försökt konkurera ut partiet. Detta har visat sig vara direkt kontraproduktivt, då Danske folkeparti bara har blivit mer och mer populära.

Man kan fråga sig varför det blev så här. Den misslyckade integrationspolitiken är självklart en del i det hela. Indelningen i vi och de är fortfarande stark och förståelsen och kunskapen om andra kulturer i vårt samhälle är helt enkelt för dålig. Integrationen måste nu samla stor politisk uppslutning och att vi verkligen försöker hitta långsiktiga lösningar. Lyckas vi så kommer Sverigedemokraterna vittra bort från den politiska makten, misslyckas vi så kommer de växa sig starkare. Jag tror också alliansregeringens reformer spelar en stor roll i Sverigedemokraternas framgång. Ökade klyftor skapar missnöje och ställer lätt olika grupper emot varandra. I jämlikt samhälle kommer mörka högerkrafter som Sverigedemokraterna försvinna bort.

Vi har nog troligen ytterligare fyra förlorade år för välfärdslandet Sverige. Alliansens tydliga klasspolitik kommer dra isär landet ytterligare när man fortsätter ge till de som redan har och ta ifrån de som inte har. Fler jobbskatteavdrag väntar så fort det finns ekonomiskt utrymme, istället för att satsa på att den allmänna välfärd som redan är kraftigt urholkad. Då blir det än mer plånboken som kommer styra rätten till välfärden, mer än behoven.

Även på fler viktiga områden kommer Sverige gå i fel riktning. Den sorteringsskola som Jan Björklund redan börjat införa kommer fullbordas. Ungdomar som råkar vara intresserad av praktiskt arbete ska ”befrias” från teoretisk utbildning. Det som ligger bakom detta är en skev bild av kunskap; att dess enda värde är att det leder till ett jobb. Men kunskap är så mycket mer än så. Kunskap är makt brukar det heta och utbildning är det bästa sättet att sudda ut sociala skillnader. Men detta vill denna regering motverka och istället skapa ytterligare klyftor. Även i de lägre åldrarna har man ett sorteringsperspektiv. Betyg ifrån årskurs sex och Jan Björklund har även pratat om att ha skriftliga omdömen redan för sexåringar. Men låt barn vara barn och säg inte till dem att de inte duger. Barn har väldigt svårt att skilja mellan att vara godkänd för sina kunskaper och att vara godkänd som människan. Följ gärna barns kunskapsutveckling, men stämpla inte ut dem.

Även klimat- och jämställdhetspolitiken blir lidande med fortsatt alliansstyre. Regeringen tycker att eftersom Sverige ligger före så många andra länder när det gäller utsläpp så behöver vi inte fortsätta att minska dem, utan då ska någon annan ta ansvaret. När det gäller jämställdheten så verkar man tro att den kommer lösa sig själv och man vill inte ta till lagstiftningsverktyget för att gå i rätt riktning. Istället har man gått i en annan riktning i och med införandet av RUT och vårdnadsbidraget. Och den så kallade jämställdhetsbonusen som man så gärna slår sig för bröstet för, det är ju pinsamt att män ska behöva ha extra betalt för att stanna hemma och ta hand om sina barn.

Sverige är i förändring och kallare blir det. Under fyra år hinner man förstöra mycket. Att ett främlingsfientligt parti kommer in i riksdagen plus att alliansregeringen fortsätter att regera (jag tror det blir så på något sätt) var det värsta tänkbara scenariot. Solidariteten måste tillbaka till vårt land och tron på välfärdsstaten. Bort måste personfixering och plånbokstänkande. Det här landet med sin mångfald och kunskap kan bättre än så här, mycket bättre. Nu måste en stark opposition visa att det går att skapa ett annat samhälle. Marknadsliberalismen ska inte bli normalitet. Vi beredda och ta den kraftfulla kampen, i första hand mot rasismen och där hoppas jag på stor uppslutning, men också mot marknadsliberalismen. 2014 ska bli det röda året!

Det viktigaste med att integrera filosofi redan från tidig ålder är att öva upp förmåga att tänka mer abstrakt kring saker och ting man möter. Att inte allt för lätt godta saker för att vara det de ser ut att vara från första början. När barn har är små har de redan en stor fantasi. Barn kan ofta se bortom det som redan finns. Att förena denna lekfulla instinkt med också ett kritiskt tänkande vore ett utmärkt sätt att skapa granskade individer. Självklart måste allt appliceras till barnens ålder och plats i utvecklingsstegen. Men att kunna släppa fram generationer där det kritiska tänkandet blir en naturlig del av deras liv är något som kommer föra vårt samhälle många steg framåt.

I det moderna samhället där vi hela tiden överröses med en enorm mängd av information är det svårt att råka sålla bland vad som är sant och vad som inte är det. Människor har en tendens att allt för snabbt ta saker för sanning. Vi ifrågasätter på tok för lite saker som finns runt omkring oss. Beror detta på att vi är lata? Eller är det för att vi helt enkelt inte fått verktygen för att kunna ställa relevanta motfrågor till det som konfronterar oss? Ett demokratiskt samhälle behöver därför människor som utmanar de allt för många ”sanningar” som genomsyrar våra liv. Är verkliga så lätt att vissa saker är ”rätt” och andra ”fel”. Den ständiga diskussionen kring dessa frågor måste lysa mer. I dag är det alldeles för tyst.

Därför är det så viktigt att vi redan som barn får möjlighet att gå i strid på de alla förutfattade meningar som förpestar vårt samhälle. Själv ser jag det som en utökning av inte allt för aktiv demokrati. Vi vet ofta vilka juridiska rättigheter. Men vad gör vi egentligen av dem. Det kritiska tänkandet är nyckeln i en fungerande demokrati. Om vi kan få igång det tänkande i en tidig ålder, så desto bättre. Det handlar inte om att hjärntvätta barn. Det handlar om att låta varje individ växa med sina egna tankar och ge möjlighet att kunna tänka på ett annat sätt, ett sätt som kanske ingen annan har tänkt kring någonting tidigare. Abstrakta tankar skapar nya världar. Därför tycker jag förslaget i Finland om införandet av filosofi i skolan redan på lågstadiet är utmärkt. Något som jag snart också föreslås i Sverige.

Men en fråga tycks inte täckas av denna välfärdstanke. Även i vårt land finns det människor som saknar en bostad. Det är tydligen ingen rättighet att få leva med tak överhuvudet. Då gäller bara egenansvaret. Är det värdigt ett land som Sverige som slår sig för bröstet för sin långt gångna välfärdstanke att ha så pass hemlösa som vi faktiskt har? Löser vi inte många av samhällets problem om alla kan känna tryggheten av att ett hem att komma hem till?

Hemlösa är något som människor runt omkring dem gärna tycker synd om på avstånd. Kommer de för nära blir de lätt otäcka. Vem vill ha någon som sover i trappuppgången? Om vi istället bestämde att vi skulle ha en bostadsgaranti för samtliga invånare i Sverige så skulle fattiga, oftast människor med svårt missbruk och psykiska problem, få ett stort mindre problem att tänka på.

Det är under människors värdighet att behöva hitta en toalett, eller någon annan ledig lokal att sova i över natten. Ingen människa på hela jorden borde ens behöva bekymra sig över var man ska spendera natten. Jag tycker rätten till en bostad borde sättas upp som en av de mänskliga rättigheterna. Det är märkligt att detta problem aldrig pratas om i de termerna.