En ny partiledning nödvändig

Under de senaste veckorna har Lars Ohlys position som partiledare för Vänsterpartiet blev mer och mer ifrågasatt internt. Vänsterpartiet har gått tillbaka i samtliga fyra val sedan Ohly blev partiledare 2004. Jag tror det nu är bäst att försöka hitta en ny ledning för partiet.

Det är ändå tråkigt att Lars Ohly inte har lyckats bättre eftersom jag tycker att han varit en bra partiledare. Han har vågat stå för en vänsterpolitik och inte försökt vara med och slagits om mittenpositionen. Det har dock kostat mycket, både för Ohly själv och för partiet. Samtidigt har det varit okej från etablissemangets håll att behandla Lars Ohly och vänsterpartiet precis som man vill. Man har fått kasta hur mycket skit som helst, utan att det varit något konstigt med det. Ungefär som man på samma sätt har behandlat Mona Sahlin under hennes period som partiledare för Socialdemokraterna.

Vänsterpartiet har dock inte råd att tappa mycket mer av väljarstödet. Synen på Lars Ohly som något osäkert och lite farligt, ett kommunistspöke, har tydligen rotat sig djup i den svenska väljarkåren. Partiet behöver möjligen en viss förnyelse. Det betyder dock inte att partiet ska anpassa sig och dra sig åt mitten. Den tydliga socialistiska och feministiska agendan måste finnas kvar. Svensk politik behöver en tydlig vänster, en riktigt vänster, som på ett äkta sätt kämpar för jämlikhet och jämställdhet.

Men ett nytt ledarskap skulle nog kunna ge mer dynamik åt partiet. Nya människor med nya visioner. Jonas Sjöstedt tycker jag skulle passa väldigt bra. Han är tydligen en person som går hem hos väljarna. 2004 var han den Europaparlamentariker som fick flest kryss. Han fick fler kryss i Västerbotten i fjolårets val än vad Lars Ohly fick i Stockholm. Men han verkar inte bara vara en trevlig person, utan jag uppfattar honom också som en väldigt seriös och passionerad politiker som driver viktiga frågor. Han är också väldigt skicklig att föra fram detta på ett bra sätt.

Tanken på att ha ett delat ledarskap är dock något jag inte ställer mig främmande till. I miljöpartiet har ju detta system varit väldigt lyckat. Jonas Sjöstedt tillsammans med Josefine Brink tror jag skulle kunna bli ett politiskt radarpar. De har väldigt olika framtoningar. Jonas lugn och Josefine mer energisk och med temprament. Jag tror de skulle komplettera varandra väldigt bra. De skulle stå för samma politik, men kunna locka olika typer av väljare.

Det är problematiskt att Jonas Sjöstedt har sagt att han endast är villig att kandidera till partiledarposten om Lars Ohly säger att han inte gör det på nästa års kongress. Jag tror att Vänsterpartiet skulle må bra av att ha någon eller några nu utmanade den nuvarande ledningen. Det skulle skapa diskussion om politiken och också stärka den eller de som blir valdas mandat. Jag ser det något problematiskt att Lars Ohly nu så stenhårt håller sig kvar vid partiledarposten, vilka jag tror kan komma att straffa honom i längden. Istället borde han vara mer ödmjuk och vara öppen i diskussionen kring partiets framtid. Att andra är villiga att ta över borde Lars Ohly dels se som att det fortfarande finns gott om kraft inom partiet och något som triggar honom att övertyga partiet att han bör leda det vidare.

Vänsterpartiet måste fortsätta att vara det partiet som främst står upp för en stark välfärd. Att vara de som bäst kan visa på hur den borgliga regeringen avrustar just denna välfärd. Partiet ska inte gå mot mitten utan fortsätta betona att man är vänster i tider när ingen annan tycks våga vara det. Man ska strunta i att vissa vill beteckna det som ”omodernt”. Ett annat samhälle är möjligt som bygger på rättvisa och jämlikhet. Det blir den nya partiledningens stora utmaning att förmedla på ett bra och engagerande sätt till väljarkåren.